Att fylla 18 är stort ju, man får ta körkort , man är mitt uppe i sina framtidsplaner med en stundande student runt hörnet. Vad ska jag jobba med, vad vill jag göra, vart vill jag bo. Det är väl ändå vanliga tankar för en 18åring. Ofta kanske ganska oplanerade tankar, olika funderingar och drömmar som styr de tankarna och man har ju fortfarande tid på sig att fundera ut vilken riktning man vill gå. De tankarna de flyktiga drömmar och funderingar jag hade om livet och vad jag ville uppnå fick jag snabbt göra mer konkreta ungefär en månad innan min student! För att ca en månad innan studenten stod jag inne på toaletten med ett graviditetstest i min hand som klart och tydligt visade att jag var gravid.
Panik är nog den första känsla jag kände, den fyllde hela min kropp ända ut i fingertopparna!
NEJ nej nej nej mina föräldrar kommer bli förbannade, kommer mina föräldrar bli förbannade? Jag kan inte ta hand om ett barn, kan jag ta hand om ett barn?
Lyckades ta mig ut i hallen och höll upp graviditetstestet för min pappa som utbrister men åh vad kul!! Åh vad kul? är du helt tappad??? Fattade han ens att det betydde att jag skulle få en bebis??
Minns ingenting efter att jag berättade för pappa tills de att mamma kom och hem och jag var tvungen att berätta för henne också men kommer ihåg att jag likadant valde att bara hålla upp graviditetstestet för henne och det hon sa är något jag burit med mig sen dess ” vad innebär detta?” Hon blev inte arg hon blev inte glad, hon satte ingen känsla kring situationen alls utan hon lät mig få ta mitt eget beslut utan utomstående känslor kring det. Det betyder att jag ska få en bebis!
Vid tillfället levde jag i en fruktansvärt destruktiv relation, något som jag där och då inte riktigt förstod utan som jag skulle förstå först flera år senare . Det dröjde iallafall inte långt efter studenten som jag blev ensam i min graviditet och jag fann mig själv ännu en gång extremt rädd och ensam! Jag skulle inte längre bara få en bebis utan jag skulle ju ta hand om och uppfostra detta barn helt ensam.
Sommaren efter studenten när alla andra sommarjobbade eller planerade för sina kommande studier på högskolor så letade jag och min pappa lägenhet till mig, ansökte om socialbidrag och bostadsbidrag och försökte sakta sakta få allt iordning som behövdes komma iordning.
Snacka om att redan inne i magen stor som en jordgubbe såg de lilla livet till att jag satte den först, att jag satte mig själv och mina behov helt åt sidan och det är väl tur det för hur skulle jag annars kunna lösa allt som behövde lösas innan du skulle komma ut till mig när hela min kropp skrek av rädsla så högt att det kändes som jag inte skulle kunna resa mig.
Med stickan i handen var jag rädd så himla rädd och när jag sen blev ensam kvar i graviditeten var jag ännu räddare. Men jag hade gjort ett val jag skulle behålla dig jag skulle göra allt för att vi skulle få det så bra som möjligt så det var bara att trycka ihop de där rädda känslorna lägga de i en liten låda längst ner i den känslomässiga ryggsäcken som vid detta lag började bli ganska tung att bära på. Ner med känslorna upp med blicken och sen bara ta det där första steget ut på egen hand, det första steget på vår livslånga resa. Den resan började sommaren 2012.
Jag fick en lägenhet med inflyttning första december 2012 och du var beräknad 9 februari 2013. Jag firade min 19 års dag väldigt höggravid, Jag satt höggravid och målade om köksmöbler och en spjälsäng till dig, jag googlade mig till vad mer du behövde din första tid i livet och sen gick flyttlasset. Flyttlådor hit och flyttlådor dit, upp med sängen, fram med kläder och blöjor och grejer upp på väggar och koppla in tv och helt plötsligt var jul och nyår över och vi hade klarat oss in i nästa år och det var bara 4 veckor kvar av graviditeten. Helt plötsligt blev de lugnt, allt jag skulle göra var klart, allt jag skulle fixa med var gjort och de enda som var kvar var att vänta, vänta på att du skulle komma. Men i den där tystnaden de där lugnet så stormade det upp invändigt istället, allt man hade tryckt ner i ryggsäcken för att man mentalt skulle klara av alla fysiska saker som var tvungna att fixas bubblade nu upp. Rädsla, ångest, panik, otrygghet. Det kommer faktiskt en bebis, en liten människa som jag ska lära rätt från fel och uppfostra till att bli en stark självständig individ men hur ska jag kunna göra det när jag inte ens vet vem jag själv är. Vem är jag? Vad har jag för värderingar? Vad anser jag vara rätt och fel, hur ska jag guida dig genom livet när jag inte ens visste åt vilket håll vi skulle gå? Men tiden för oro om hur allt skulle bli och hur jag skulle lösa allt var slut för nu var du här, den 4e februari 2013 och mitt liv var för alltid förändrat och ännu en gång fick jag ta mitt första steg ut i en ny verklighet, en verklighet som var du och jag och oj vad rädslorna fortfarande fanns kvar i min kropp men dom ändrades till en stark vilja! Borta var tankarna, kommer jag klara det här? Nu fanns det bara en enda tanke och det var att, detta KOMMER jag klara, detta kommer vi klara och bit för bit steg för steg började vi vår vandring. En lång uppförsbacke väntade oss men shit vad jag skulle vandra exakt den uppförsbacken 100 gånger om för dig!
Tack för att du kom till mig min vackra perfekta underbara lilla flicka , min kendra!
Senaste kommentarer